Skydda unga – sluta med symbolförbud.
Den senaste tiden har frågan om nikotin i skolan blåst upp igen. Folkhälsomyndigheten vill att ett förbud ska omfatta även lärare, för att ”avnormalisera” bruket i skolan. Utbildningsminister Simona Mohamsson (L) avvisar förslaget och kallar det ”moralistiskt”.
Utgångspunkten är självklar: Barn och unga ska inte använda nikotin. Samtidigt har Sverige en riksdagsbeslutad linje om skademinimering – åtgärder ska väga faktisk risk mellan produkter och styras därefter. Vuxnas nikotinvanor, till exempel om en lärare snusar på sin rast, bör inte vara måttstock för om politiken fungerar. Mät det som betyder något: rökning, tillgång och efterlevnad.
Nikotinfri skoltid – ja. Snusförbud för lärare – nej.
Vi stödjer en nikotinfri skoltid för elever. Tydliga regler underlättar både vardag och tillsyn. Men att förbjuda lärare att snusa är en omväg som inte adresserar minderårigas tillgång till nikotinprodukter. Fokus bör i stället ligga på åtgärder som går på källan till tillgång och bristande efterlevnad.
Det är särskilt anmärkningsvärt att Folkhälsomyndigheten väljer att driva frågan om lärarnas snusande just nu, när regeringen samtidigt presenterar hur de nya nikotinpolitiska målen ska mätas. Regeringen vill höja skatten på cigaretter – Folkhälsomyndighetens kommentar är att tvinga lärare att inte få snusa i skolan, för att det skulle vara avnormaliserande för unga. Det är ett exempel på indirekt myndighetsaktivism, där fokus flyttas från verkliga problem till symbolfrågor.
FHM förstör sitt eget remissförslag genom att vilja ha allt – och det blir än tydligare när utbildningsministern ännu en gång markerar mot myndigheten. Hur många gånger ska riksdag och regering behöva ta Folkhälsomyndigheten i örat för att få en lagstiftning på plats som faktiskt ger effekt?
Skifta fokus från signalfrågor till resultat.
Den pågående diskussionen visar hur lätt politiken kan fastna i värderingssignaler: ”avnormalisering”, ”förebilder”, ”moral”. Men lagstiftning prövas mot elevernas faktiska tillgång – inte vuxnas privata vanor. Därför bör spåret om snusförbud för lärare läggas åt sidan, medan åtgärder mot langning, otillåten förvaring och bristande efterlevnad växlas upp. Skademinimering är en etablerad svensk styrprincip – behåll den, och rikta insatserna dit de gör störst nytta.
