Flera EU-länder skärper tonen mot vitt snus

Det väcker en grundläggande fråga: Är målet med EU:s politik att minska rökningen eller att minska all användning av nikotin? Skillnaden är otroligt viktig.

Åtta europeiska regeringar, däribland Nederländerna, Belgien, Finland, Frankrike och Spanien, har uppmanat EU-kommissionen att gå längre i arbetet med nästa tobaksdirektiv. Bland förslagen finns hårdare begränsningar av smaker och nikotinhalter, stopp för nya typer av nikotinprodukter och större möjligheter för enskilda medlemsländer att förbjuda vitt snus.

Samtidigt finns det stora skillnader i rökningsnivåer mellan Europas länder. EU-genomsnittet ligger omkring 24 procent, medan både Frankrike och Grekland ligger över 30 procent och Bulgarien närmar sig 40 procent. Sverige befinner sig i andra änden av skalan.

Enligt Folkhälsomyndighetens senaste statistik röker endast 5,4 procent av svenskarna dagligen. Sverige har därmed en av Europas allra lägsta rökningsnivåer. Utvecklingen skiljer sig också från stora delar av övriga EU genom att svenskar under lång tid har haft tillgång till rökfria nikotinalternativ som traditionellt snus och under de senaste åren även vitt snus.

Det gör Sverige intressant i den europeiska diskussionen. Här har användningen av nikotin inte försvunnit, men cigarettrökningen har pressats ned till en nivå som få andra europeiska länder är i närheten av. Med kraftigt minskade rökrelaterade skador och dödsfall som följd. Sverige är dessutom inte ensamt om den utvecklingen.

I Storbritannien rökte 10,6 procent av den vuxna befolkningen 2024, den lägsta nivån sedan mätningarna inleddes. Samtidigt har användningen av e-cigaretter ökat och fler vuxna använder i dag e-cigaretter än röker cigaretter. Även Nya Zeeland har haft en kraftig nedgång i rökningen. Andelen dagligrökare har minskat från 16,4 procent 2011/12 till 6,8 procent 2024/25.

Sverige, Storbritannien och Nya Zeeland har valt olika modeller och regelverk. Men en sak förenar utvecklingen: rökfria alternativ har tillåtits spela en roll när människor lämnar cigaretterna.

Det bygger på principen om skadereducering, alltså tanken att det är bättre att byta från en mycket skadlig produkt till en mindre skadlig produkt även om användningen av nikotin inte upphör helt. Den principen står i kontrast till en politik där nikotinanvändningen i sig ses som huvudproblemet.

Om målet är att få bort nikotin ur samhället blir produkter som snus, vitt snus och vapes naturliga måltavlor för regleringar. Men om målet i första hand är att minska sjukdom och dödlighet orsakad av rökning blir frågan mer komplicerad. Då måste beslutsfattare också väga in vad som händer när alternativ till cigaretter blir mindre attraktiva, mindre tillgängliga eller helt förbjuds.

EU har under lång tid haft ambitionen att skapa en ”tobaksfri generation”. Trots det röker fortfarande miljontals européer och skillnaderna mellan medlemsländerna är mycket stora.

Inför nästa tobaksdirektiv borde därför fokus inte bara ligga på hur många produkter som kan regleras eller förbjudas. Minst lika viktigt är att studera vilka länder som faktiskt har lyckats minska cigarettrökningen och varför. Erfarenheterna från Sverige visar att låg rökning kan existera parallellt med fortsatt nikotinanvändning. Storbritannien och Nya Zeeland pekar i samma riktning, även om deras väg bort från cigaretterna ser annorlunda ut.

Ska framtidens politik framför allt försöka minska användningen av alla nikotinprodukter? Eller ska den prioritera det som orsakar den överlägset största delen av skadorna, nämligen cigarettrökningen?

Efter årtionden av europeisk tobakspolitik borde den viktigaste måttstocken vara enkel: hur många människor som faktiskt fimpar för gott.